Planering och plantering.

Christchurch har sakteligen börjat prydas av blommande träd, ljumna vindar och en sol som sällan avstår från att skina. Vårfixet hos frissan skedde i lördags, pollenmedicinen och solbrillorna är inköpta och uppfräschningen av trädgården pågår löpande. The Garden City har gjort något med mig och inom en snar framtid hoppas vi kunna skörda morötter, spenat, sallad, jordgubbar, vindruvor och rabarber. Hur pass gröna fingrar jag har får tiden utvisa, men ett smakprov kommer nedan!

En fördel med att bege sig till andra sidan jorden, trots att det är långt bort, är att många är lite nyfikna på hur andra sidan av jorden ser ut och gärna sätter sig på ett flyg i 28 timmar för att passa på att hälsa på ”när man ändå känner någon som är där”. Jag har själv varit en flitig påhälsare genom åren. Boston, Denver x 2, San Francisco, Chicago, London, Barcelona och Seattle är alla städer jag fått uppleva genom familj och vänner som gladeligen agerat guider, och snart är det vår tur att ta hand om inte mindre än sju påhälsare som kommer till oss på södra halvklotet.

En 1,5 månad av resande med inte mindre än nio involverade personer, med mig och Johan inräknade, planeras dock inte under en eftermiddag (sofistikerade turister som vi är). Igår bokade vi flyget som ska ta oss från Christchurch till Auckland i tid för att möta upp pappa och familjen på flygplatsen innan jul, och idag fick jag en uppdaterad resplan att bearbeta vidare. Känns bra för varje etapp man spikar och bokar, med tanke på att Nya Zeeland är ett relativt litet land men med extremt många fina platser som man inte gärna vill missa när man ändå reser hit.

Förutom reseplanering och trädgårdsarbete är det mycket rugby i huset just nu. Med ett pågående VM och med nya zeeländska flatmates är det många viktiga matcher som inte får missas. Även om de sänds under eftermiddagar i England vilket innebär tidiga morgnar här. Sällan har våra flatmates varit så morgonpigga. Det verkar dessutom gå bra för NZ har jag förstått trots att jag bara upplevt en av matcherna fullt ut, dvs på en sportbar, sippandes på en mimosa och med ett par french toast att festa på.

Har även planterat ett annat frö, nämligen i min flatmates huvud om att det vore kul med en fotoförmiddag någon dag. Får de hur det tar sig! Foton blir det, men det är alltid roligt med ett par timmar avsatt just för ändamålet.

Vi vet numera vart vi bor!

Going places.

Efter en period fullspäckad med extraordinära upplevelser har senaste veckan varit en med ytterst få och ytterst vardagliga upplevelser, inklusive en påbörjad gårdsstädning, fröinköp, jobb, fotoframkallning, nässpray- och nyhetsknarkande. Har förfasats över sändningar om flyktingsituationen i Europa och samtidigt förundrats över hur många goda människor det finns runtomkring och glatts åt alla som gör ens minsta lilla för att hjälpa. Tänkte dock inte fokusera på i närheten lika tunga ämnen här, utan ska ta med er ett par veckor tillbaka i tiden och introducera er för ett gäng nya platser som hunnit besökas i detta fantastiska land kallat Nya Zeeland.

Taylors Mistake.

En mindre strand strax utanför Christchurch som sitt namn till trots, inte under några omständigheter kan anses vara ett misstag att besöka. Strand, sand, sten och hav är en oslagbar kombo för att fördriva ett par timmar ihop med kameran. Hit lade jag och tyskarna kursen en lördag för en dagsutflykt medan Johan stannade hemma och slogs med kurslitteraturen.

Porters Ski Area.

Skidanläggningen som vi tredje gången gillt lyckades ta oss till utan att bli stoppade av vare sig regn, för mycket snö eller stillastående liftar. En väldigt fascinerande omgivning för en annan vars erfarenhet sträcker sig som längst till Gustavsbacken i Sälen. Rörelserna satt i sedan början av året när skidorna senast var på, men att vi åkte hem med mersmak kunde inte hjälpas. En dag går förfärligt fort när man svischar nerför backarna!

Kaikoura.

Det första stoppet på en resa från Christchurch till Auckland, som totalt skulle bestå av fem dagar i husbil och tre i bil. En stad med få människor och fantastiskt många sälar och fotovänliga vyer längs kusten.

Waitomo.

Att krypa omkring under marken i våtdräkt i åttagradigt vatten är inte något som jag någonsin vetat att jag skulle tycka var kul eller som jag för den delen skulle placerat särskilt högt på en önskelista av aktiviteter. Har ett svagt minne av en promenad i Lummelundagrottan när jag var cirka sju eller åtta år, men det är också vad jag vet den enda grottupplevelsen jag haft sedan tidigare. Men charmen med att resa med andra (som vet att dom gillar att krypa runt på vassa stenar i grottor med tak klädda av lysmaskar) är att man halkar in på aktiviteter som man själv kanske hade valt bort. Jag som fått för mig att jag är lite smått klaustrofobisk krälade glatt genom smala gångar och simmade utan problem omkring med vattenfyllda stövlar i till synes bottenlösa vattenhål i en kilometerlång tunnel under marken. Utan problem. Och tyckte dessutom att det var en rätt så fantastik upplevelse!

Rotorua.

Rotorua kokar bokstavligt tala av aktiviteter, geotermiska sådana. Men gejsrar, bubblande lerpoolar och färgglada mineraler. Säkert än mer intressant om man är intresserad av naturvetenskapliga ting och ack så vackert för oss andra. Lukten av ruttet ägg till trots.

Auckland.

Auckland förtjänar kanske ett eget inlägg egentligen. Men vilken plats gör inte det? En miljonstad, och Nya Zeelands största, som jag trots regn när vi anlände direkt fick väldigt trevliga vibbar av. Har en förkärlek för storstäder och skyskrapor, fastän jag inte nödvändigtvis skulle vilja bo däri. Det är bara något visst med att traska runt och känna sig så extremt liten i en stor värld. Efter många dagar i bil var Auckland vårt sista stopp på resan vilket kanske bidrog en del till att vi slappnade av och uppskattade möjligheten att promenera runt till max, dessutom i en värme som mer än Christchurch antydde att våren var på väg. Middagen blev en restaurang-hopping med fokus på det asiatiska köket och dessert från det italienska. Frukosten dagen efter förtärdes på ett reko café och lunch i mexikansk anda i, av tripadvisor välrecenserade, stadsdelen Ponsonby innan flyget tog oss hem till Christchurch.

Någonstans på vägen.

En  del av charmen med Nya Zeeland är att inga ställen är direkt tokiga. Att vara på väg innebär här förutom synen av otaliga får, fält och fjäll en hel del stoppvänliga platser omgivna av landskap som någon har uppskattat mycket nog för att bredda vägen, gjuta en utsiktplats, ta fram en skylt och bjuda in alla oss roadtrippare till den ena storslagna utsikten efter den andra. Like på den och thanks for sharing New Zealand!

Hej hopp.

Near-ski-experience.

Hej,

I helgen var helgen då vi nästan åkte skidor. Eller rättare sagt helgen som vi åkte ut för att åka skidor, men upptäckte att vädret inte ville samma sak. Skidområdet vi hade siktat in oss på ligger knappt två timmar från Christchurch och vägen dit kantades av otaliga får (jag tror härmed bestämt på påståendet att det finns fler får än människor i NZ), åkrar, gårdar med välklippta häckar, hagar, kullar och så småningom berg, dalar och slingriga landsvägar med en och annan enfilig bro över diverse vattendrag. Vi passerade metropoler som Castle Hill, Annat (halvsvår uppgift att förklara för våra tyska vänner att annat i Sverige betyder något annat) och Springfield.

Resesällskapet

Väl framme i Temple Basin öste regnet ner. Det lite speciella med Temple Basin är att skidområdet ligger cirka 50 minuters promenadväg från parkeringen utan andra sätt att ta sig upp än till fots. Detta hade vi litegrann missat att ta med i beräkningen och även om regnet med största sannolikhet hade varit snö om vi hade kommit upp längre i bergen så kändes det inte så lockande att anlända i dyngsura skidkläder. Så vi lunchade vår medhavda matsäck i bilen och åkte iväg till ett par närliggande utsiktsplatser att beundra istället. Inte heller fel!

Vår utflykt innebar att vi hade tagit oss från Christchurch på östkusten över till de västra regionerna och befann oss närmre västkusten än östkusten. Det gav mig en liten aha-upplevelse för hur litet till ytan landet faktiskt är, om än lite halvsvårframkomligt på vissa ställen i och med den kuperade terrängen och snäva lutningar som gör att man helst inte åker allt för fort. Men helt klart ett utflyktsvänligt land, och Christchurch ligger definitivt inte så tokigt till för flera upptäcktsfärder.

På vägen hem rekade vi även lite för framtida skidåkning (någon gång i år ska det förhoppningsvis bli av) och spanade in två skidområden där det ena var jämförelsevis väldigt lättåtkomligt och där det andra på samma sätt som Temple Basin krävde en vandring till fots på 20 minuter, dock efter lika lång tid på slingrig och sluttande skogsväg. Vi är lite sugna på det sistnämnda då vi snackade med ett par locals som berättade att detta ställe var mer som de ansåg att skidåkning ska vara med mer ansträngning att ta sig dit och en grillplats dit många tar med sig eget kött och äter ihop med övriga friluftsmänniskor. Låter hur trevlig som helst!

Slingrande vägar mot Porters Ski Area

Som avslutning på en trevlig dag testade vi även på en pub nere i Christchurch på lördagskvällen som jag fått som tips av en eventuellt framtida student på University of Canterbury som jag är i kontakt med genom jobbet. Tjejen i fråga hade bott i staden under sitt år på Working Holiday-visa. Så jag kunde såklart inte låta bli att be om lite tips, vilket hon gladeligen delade med sig av. Har inte mitt jobb sina fördelar, så säg! Puben var riktigt nice och serverade rätter, främst burgare, där allt var tillagat på plats från grunden, där råvarorna var ansvarsfullt framtagna och ölen och vinet lokalt. Smash Palace för den som är intresserad eller har vägarna förbi :)

Inlägget får avslutas med en Kea på flykt...

Konsten att flytta till Christchurch - och konsten däri.

Sommarsemestern brukar kanske vanligtvis inte innebära en resa riktigt så långt söder ut som denna har tagit oss. Men efter tre flighter, tio tidszoner och en 28 timmars flygresa lämnade vi den svenska sommaren bakom oss till förmån för den nya zeeländska vintern i Christchurch.

Att flytta till Nya Zeeland har varit en ganska så lättsam övergång från Sverige om man bortser från den blygsamma flygresan hit som gav upphov till jetlagg utan dess like. Bli inte avskräckta ni som ska komma och hälsa på, jag överdriver förstås (om än ytterst lite). Jag känner mig som hemma och människor är trevliga och pratar någorlunda så man förstår när man väl har insett att de säger gärna Jiiiss istället för Yes eller överlag alltså i istället för e. Speciellt trevliga är dom när man möter dom på hike uppe i bergen. Diskuterade detta fenomen med vår ena flatmate. Alltså om att hälsa så glatt på precis alla (däribland mountainbikarna som svischar förbi) just när man hikar, och hennes ganska troliga teori är att det är en "både-du-och-jag-gör-något-hurtigt-och-borde-hälsa-för-att-uppmuntra-varandra-grej". Vilket ju inte är fel. En annan väldigt trevlig sak är att alla som kliver av en buss säger tack till busschauffören. Alltså från bakdörren! Hur trevlig?

På tal om flatmates så har vi hunnit skaffa oss inte mindre än två sådana i vårt nya hem i stadsdelen Riccarton. Bor gör vi i ett tvåplanshus som ligger tio minuters promenad från universitetet där Johan ska plugga ett år, och så även jag en termin i vår (eller höst här då). 10 minuters promenad är det även till Christchurch största shopping-mall, vilket är lite farligt nu när jag har mer fritid än i vanliga fall och desto mindre cash att lägga på prylar. Skämt åsido, så har jag kommit in bra i att jobba på distans och jag hoppas fortfarande på en fotoredigeringskurs till hösten (eller vår här då) som jag i nuläget är reserv på.

Christchurch i sig är en väldigt spännande stad. Jag gillar den verkligen på grund av läget till havet och bergen och allt annat som vi knappt ens hunnit göra en bråkdel av. Dock var det som många kanske känner till två stora jordbävningar här 2010 och 2011 och staden är fortfarande väldigt tagen av detta. Många byggarbetsplatser, lyftkranar, förfallna och tomma byggnader, vissa som stöttats av på varandra staplade containrar. Helt klart mer påtagligt att jordbävningarna ägt rum än vad jag hade trott. Dock har staden låtit lokala konstnärer och kreatörer av olika slag sätta upp konstinstallationer i alla dess former. Exempelvis en dans- och karaokescen (där du bara pluggar in din telefon eller musikspelare och är välkommen att köra hårt), en Mini Cooper på en tegelvägg (som du inte kan köra), en supersize soffgrupp (som jag inte vet användningsområdet för) samt oändligt med vackra graffittimålningar i alla former på såväl husväggar som trottoarer. Googla "street art Christchurch" så får du en känsla.

I stadskärnan finns även ett shoppingcenter uppbyggt av containrar i alla regnbågens färger, som också byggdes strax efter sista jordbävningen som initiativ från staden och företagen som ville hålla liv i stadskärnan medan större projekt fortfarande byggs. En sevärdhet i sig och rätt så coolt. Så man skulle kunna beskriva staden som en ytterst konstnärlig stad som blickar framåt samtidigt som många förlorat mängder av saker och i värsta fall nära och kära på grund av landets placering mitt emellan två tektoniska plattor vilket frambringa dessa hemskheter till naturkatastrofer. Även om det satt fart på kreativiteten i staden hoppas vi förstås inte på någon större jordbävning kommande året… eller ens någonsin när jag ändå önskar!

Så åter till människorna här, vilka alltid är lika spännande att studera när man kommer till anda delar av världen. Några större kulturkrockar har vi inte varit med om. Även om vi har varit nära ett antal fysiska krockar då människorna här är programmerade för vänstertrafik, dvs även när man möts på en trottoar. Och något man ofta ser på just en trottoar, det är bevis på att nya zeeländarna är ganska så mycket tuffare än oss sk vikingar i Sverige, för så snart solen skiner (det må vara vinter och maximalt 10-15 grader och oftast flera grader därunder) då åker flipflopsen, sandaler och shortsen på och jackan av. Nu ska jag inte påstå att detta gäller alla. Men iaf till den grad att jag känner mig lite udda i min faktiska vinterjacka, trots att det borde vara helrätt klädsel för säsongen…

Bjuder avslutningsvis på några bilder från en ruggig dag på bakgården till vårt hem för närmsta året som vi fann på den tredje dagen i Christchurch.

Nygammal blogg var det här!

A first rough draft skapade jag för ungefär två år sedan med ambition att jag skulle börja blogga även när jag inte var utomlands. Jag fixade till layouten och flyttade över mina inlägg från resdagboken men kan såhär två år senare konstatera att börja blogga, det gjorde jag inte!

Något jag däremot har gjort är att jag har skaffat mig en kamera, gått två fotokurser och flyttat till fotogeniska Nya Zeeland. Så ikväll dammar jag av nygamla bloggen med en tanke att jag här ska kunna dela med mig av mina såväl gamla, nya och framtida bilder... och eventuellt lite tankar och reseinspiration.

Christchurch - let's do this!

Var det någon som hade hoppats på en reseberättelse just idag kan jag ju alltid tipsa om mina inlägg om Seattle, Barcelona och Paris som jag knåpat ihop för jobbets räkning senaste åren. Ni vet då när jag uppenbart inte bloggade här!

- Therése

Mellan högtider och låga hus

Goddag,
Att sitta utomhus med en Starbucks-kaffe i solen utan jacka i november är ett utav många sätt att unna sig lite lyx här i DC. Det är också ett bra sätt att komma ifrån den något spända stämningen hemma på F-street sedan min roomies mamma anlänt för tre veckors semester i storstaden (läs: uppassning, matlagning och städning åt dottern). För att inte tala samma språk har vi kommunicerat förvånansvärt mycket, men man vill ju ändå lämna utrymme för lite kvalitetstid mellan mor och dotter – varpå min lilla söndagsutflykt. Helgen förövrigt har varit lugn; lite shopping inför den stundande högtiden Thanksgiving, biljettinköp till ”They might be Giants”-konsert nästa vecka, lite putsning på CV inför sommaren och efterforskningar kring masterutbildningar.

Sedan sist jag skrev har en hel del hänt, vilket kan vara en bidragande orsak till uteblivet dagboksskrivande. Hur det än är blir det ju intressantare inlägg när inspirationen infinner sig, varför jag hoppas mina få trogna läsare förlåter mig. En tenta har blivit pluggad till och skriven (dessvärre ännu inte rättad), Halloween har bjudit på utklädnader, hemmafest med både traditionell flip-cup- samt beer pong-turnering. Johan och jag var, tro det eller ej, bland de bättre på flip-cup och vann iaf en match i beer pong. Viket leder mig in på ännu en höjdpunkt av inträffade händelser sedan sist – nämligen att Johan varit här! Det blev tio lyckade dagar med en tripp till NYC, en hel del sightseeing i DC, hockey i Verizon Center och inte minst en The Sounds-konsert på baren Black Cat här i DC. Otippat med ett svenskt band, men riktigt bra! Som det brukar var det enda felet med Johans vistelse att den tog slut. Men med några extra dagar ledigt, var jag vid det laget han åkte hem utvilad och redo för att bli rejält förkyld. Ja, ni läste rätt! Efter en månads tentaplugg kombinerat med heltidspraktik följt av semester kombinerat med praktik har jag inte riktigt lyssnat till min kropp och fick därför snällt stanna hemma halva förra veckan för att kurera mig. Så kan det gå!

Vad som slog mig just i denna stund (som antalet gånger förr) är frågan hur Washington, DC kan vara en sådan lugn stad, storleken till trots. Jag sitter för tillfället på en stentrapp precis bredvid The Mall med World War II-monumentet på min vänstra sida och Washington Monument ett par hundra meter snett bakom ryggen med utsikt över en konstgjord damm. Det är såklart en hel del turister (och joggare för den delen) kring monumenten, men det är också många som liksom mig bara hänger i parken. Familjer där barnen matar änder, och dessvärre även en och annan fiskmås, en tjej som tar en paus i sin joggingrunda för att ringa ett samtal och njuta av samma utsikt som mig några trappavsatser längre ner, par som strosar hand i hand och framförallt en förvånansvärd tystnad. Ironiskt nog flyger i samma stund som jag skriver ”tystnad” två helikoptrar förbi samtidigt som ett flygplan går in för landning på Reagan Airport inte långt härifrån.

Trots dessa oljud står jag fast vid att något slags lugn ofta råder i denna stad. Kanske beror det på att staden är ganska utspridd, med rådande begränsning på hur höga byggnaderna får vara, breder staden ut sig på bredden snarare än höjden. Detta gör att Washington Monument går att se nästa överallt ifrån i staden. Jag gillar det! Vill man se höghus kan man alltid traska över till grannstaten Virginia (som jag nätt och jämt kan urskilja från min utkiksplats) på andra sidan Potomac River. På tal om Virginia börjar det bli dags att dra sig hemåt för att hinna laga mat innan jag själv ska bege mig till Arlington, i just Virginia, för lite Ben & Jerry’s hos Jessica ikväll!

Ha en bra vecka!

Therése

After work or only work?

Hej,
Ytterligare en vecka har tagit fart och många livsomvälvande saker har inträffat sedan sist! För att ge en kort resumé har två nya interns landat på kontoret, eller snarare en och en halv då den ene endast är på plats två dagar i veckan, och vi har härmed haft vår längsta after work hittills (om after work definieras ”tiden från att man lämnar arbetet för att äta gott och dricka drinkar till det att man kryper i säng”). Förutom detta har min älskling bokat en resa till DC runt Halloween samtidigt som jag har börjat tentaplugga och tagit det avgörande steget från en vanlig mobiltelefon till en smart sådan. Ni förstår att mitt liv har förändrats. Nu för tiden kan jag vara anträffbar när som helst och hålla mej uppdaterad på vädret därhemma och förstås se på nyhetsmorgon i vanlig ordning.

För den rekordlånga after worken har jag mycket att tacka våra nya tillskott Emmy och Jordan, som nya i gamet, kom med ny energi och entusiasm att hålla igång vår fredagsrutin. Kvällen blev en mix av nya barer, nya rytmer samt ny mat i form av våffla med friterad kyckling på en bädd av spenat, serverat med maple syrup. Den enda mixen som inte riktigt gick hem var maten som dessvärre inte kommer att beställas igen trots att det är någon specifikt härifrån. Man kan säga att det blev en helkväll där nya kontakter knöts, gemensamma intressen upptäcktes och där vi inte minst lyckades få tag i ”the ultimate party taxi” på väg från ena stället till ett annat. Mycket lyckat!

Som nämnt kommer Johan att komma hit inom en snar framtid (om en månad för att vara exakt) och planer börjar smidas inför den, av många amerikaner mycket uppskattade, högtiden Halloween med allt som hör därtill. Angående utklädnad tänker vi i första hand något svenskt, angående fest något amerikanskt. Vi får se vart det slutar! Faktum är att Halloween-helgen kommer bli min belöning då jag torsdagen innan kommer att skriva igen den tenta som offrades för en semestermånad i Thailand, känns fortfarande ganska så värt trots att detta innebär plugg om kvällarna ett tag framöver. Det kan jag stå ut med!

Trots att de kulturella skillnaderna inte är i närheten lika påtagliga här som i Thailand, vilket gör att dessa ofta smiter onoterat förbi, vill jag slutligen dela med mig av en liten kulturell iakttagelse... Det gäller konkurrensen som verkar så extrem på amerikanska företag och som får min stackars advokat-roomie att ännu inte ha kommit hem från kontoret (trots att klockan är närmre tolv). Hennes chef anser att då en kvinna gravid i åttonde månaden kan jobba halva natten (vilket inte sällan händer på företaget i fråga), så kan alla på kontoret göra det. Som Jing bland många andra har uttryckt det ”if you don’t do it – someone else will” och då springer dessa personer före i fråga om befordringar och välbehövliga löneförhöjningar då betalt för övertid endast är något att önska. Nu tror jag inte att det inte finns någon sådan konkurrens på svenska företag, men jag vill i alla fall tro att man överlag i Sverige faktiskt värderar de anställdas fritid lite högre. Det kan man ju i alla fall tro om man ser till hur mycket semester vi i Sverige anses förtjäna och på det faktum att föräldraledigheten är något längre än de tre veckor som är standarden i USA. Heja Sverige!

Nej, nu behövs lite sömn för att vara pigg och fräsch på jobbet imorgon. Ha det bra!

God natt/morgon.